Att inte duga

Ligga runt? Är det så roligt numera? Det var väl nåt man höll på med när man var 20. O det börjar ju faktiskt bli ett tag sen. På den tiden hände det väl att det blev en del lösnummer. Men alltid av den anledningen att jag inte kunde få den jag ville ha. Tröst, hämnd, egoboost...det var mina skäl. Vad är andras skäl? Har nån som skäl att det är kul? Är det verkligen kul att ligga med olika hit och dit? Letar inte alla efter Den?

Även om jag inte är i ett fast förhållande blir det oftast så att jag håller mig till bara en. Är det så galet? Det är nog rätt självdestruktivt kanske. För det är sällan den andra parten håller sig till samma regler som jag, och jag mitt dumhuve kräver heller inget tillbaka. Rädd om det lilla jag har så sväljer jag mycket. Nedervärderar mig själv. Kaxig yta, mjuk insida. Erkänner inte för mig själv hur jag egentligen känner. Trycker ner och trycker ner tills jag inte längre vet vad jag vill. Samtidigt visar jag inget utåt. Ger inga tecken. Sätter mig själv i skiten.

Suger åt mig av allt som är bra, eller det lilla som är bra vill säga. Det dåliga försöker jag glömma. Men en dag kommer det slå tillbaka som en käftsmäll rakt i nyllet. Och jag kommer bli ledsen och sårad, som så många gånger förr. Och allt har jag gjort mot mig själv.

Jag duger uppenbarligen inte. Det är det enda som jag vet helt säkert. Inget annat vet jag. Förutom det uppenbara. Jag är inte tillräcklig. Jag är fel. Bara jag duger inte. Jag duger inte.

Hur kan jag tycka att detta är okej?